fjärilvingar

Nu sitter jag äntligen hemma i soffan framför tv:n, trött och mörbultad. Ja, vilken helg, vet knappt hur jag ska sammanfatta den... Men blåmärken och bulor har jag...
Nu så här dagen efter kan man väll skratta åt de, men igår var vi mer eller mindre livrädda och hysteriska.
Ska försöka sammanfatta de lite...
Allt började vid 13 tiden igår då vi samlades för att börja vårt äventyr. Vi tog lagfoto (indian/cowboy), la i kanoterna och allt kändes helt oki. Redan här var jag lite osäker på hur detta skulle gå och vad händer. Jo, efter ett par hundra meter och ett par minuter ligger Sandra i ån. Men de gick rätt smärtfritt, lite småsår får man tåla... Sen var det bara att försöka gå in mot land genom att hålla i ett träd som lå över, som också var en anledning till att jag flö i. Men jag kom upp på land, trots strömmen och lyckades komma i kanoten...
Sen en stund efter välte kanot två och alla ramlade i, men det gick med relativt smärtfritt, tog dock en stund att ösa vatten ur kanoten...
Men vår färd fortsatte, fortfarande med glada miner. VI fick ta upp kanoterna på ett ställe och bära en bit för att sen lägga i igen. Nu började forsarna visa sig på riktigt och kanoterna välte en efter en. Sen kom det värsta av allt, en fors som var totalt livsfarlig. Vi var tre kanoter som bar en bit då en kanot gick igenom forsen och en bra bit efter. Vi la i mitt imellan en stor och en liten fors och nu gick allt åt skogen. Vår kanot fastnade bland stenar, så jag och daniel hoppade självmant av för att skada oss så lite som möjligt. Drog kanoten igenom med alex i, han var även av en gång och puttade. Sen simmade vi bredvid ett tag för att sen komma upp igen. Nu började mina blåmärken uppstå. Väl uppe i kanoten hoppades vi på att de värsta var över, för de var hemskt. Men efter ca.100m i kanoten sitter min lilla May fast så det är bara att hoppa i och rädda henne. Vad gör man inte för en vän i nöd som betyder så massor...
Men nu började vårt gemensamma helvete... Vi slog i benen,fastnade i grenar, höll på att komma under båten. Fy fan säger jag,vi var livrädda... Men vi flöt efter kanoten en bit och sen välte daniel och alex med den och den kom helt på sne i en strömmande fors och may och alex gjorde allt för att få loss den. Jag lyckades ta mig dit, vilken jävla ström. Häll på att följa med flera gånger. Carl och Sophie var redan en bra bit bort, varav fie var i ån och flöt ett bra tag... Jens fick en gren i ögat och de fick plocka upp sin kanot för att åka till sjukhuset. Erik och oscar hade vält en massa gånger... Vi lyckades fortfarande inte få loss kanoten, men Daniel och Osvcar kom och vi hjälptes åt och till slut kom den loss. Men nu hade vi ingen mer lust att paddla, kunde knappt röra sig. Erik tog en kanot och paddla den sista biten, oscar den andra... Carl var redan på väg med den tredje och den fjärde fick vi ta upp och hämta dagen efter...
Jag och may gav upp och hoppade inte i kanoterna igen utan tog oss efter ett bra tag upp på land där alex väntade för att gå med oss till slutet. Men vilken jävla bit att gå, nu ville vi bara ha mat och åka hem...
Ja så gick de till på vårt lilla äventyr....

Väl framme vid vindskyddet så fick vi torra kläder på oss och vi började lugna oss... Sen var elden igång i vi satt o varmde oss. Sen grillade vi, så jäkla gott med mat. Nu var alla mycket trötta, men vi var en liten skara som spelade lite brännboll. Sen blev det en relativt tidig kväll i säng (sov i bilen)...
Idag vaknade vi, njöt av vädret, åt frukost och lastade kanoterna... Sen körde vi hem...

Så nu sitter jag hemma, men lite småsår på händerna, träningsverk i armarna, blåmärken och utgjutningar på benen och ett jävulskt blåmärke på rumpan/låret. Men jag lever, det var en upplevelse...
Ska vi paddla igen? Nej tack!

Nu ska jag ut i trädgården lite, bl.a. klippa gräset. Erik o Oscar möblerar om förråd och garage...
Sen blir det att ta de lugnt, säda av lite vilket behövs och laga mat... Sen blir det nog en tidig kväll i säng...